Svar till: Äntligen!!!

[Elin]

Så fint att läsa era inlägg! Jag snubblade in här av en slump men är så glad för det!
Själv lever jag med någon som jobbar inom ambulansen, och även om det är ett jobb jag respekterar djupt, så är det mycket som aldrig riktigt får plats i det man pratar om. Det där tysta – oron som smyger sig på ibland, eller hur man börjar känna av stämningar i kroppen innan någon ens hunnit säga att något varit tufft.
Man lär sig att bära mycket själv, nästan utan att märka det. Det blir vardag, men det är en vardag som ser ganska annorlunda ut från de flesta andras. Ibland känner jag mig rätt stark i det – men andra dagar känns det ensamt. Som att man står bredvid och bara håller ihop det som går och försöker lösa allt med hemmet när den oväntade övertiden kommer.