Svar till: Anhöriga till Polenuppdraget

[alva-22]

Hej, vad snällt av dig. Det går upp och ned, dag till dag, minut till minut. Känslorna vänder snabbt kan man säga. Jag har lite svårt för att ”tycka synd om mig själv” som anhörig då sambon inte är borta ”så länge” jämfört med många andra som åker utomlands. Så jag borstar ofta bort det, tänker att många andra anhöriga har det mycket värre än mig så jag lägger undan känslorna och försöker intala mig att han snart är hemma igen. Men efter sex veckor av att sköta hemmet, livet och allt helt ensam börjar det ändå ta emot många gånger och jag är väldigt nära känslorna av ledsamhet och saknad, hela tiden. När andra frågar hur jag mår eller hur det går så svarar jag ofta positivt, det är ju delvis sant, ofta går det bra, men jag mår ju mycket sämre nu än vad jag hade gjort om han var hemma… såklart. Men oj vad jag fått göra grejer som jag i vanliga fall inte hade behövt ta ansvar för och det är jag väldigt tacksam för. Jag måste stå på egna ben och det växer jag av! Men jag längtar, OJ vad jag längtar tills han är hemma igen.