Hemma med spädbarn

[A.]

Hej, min man är iväg med Nato i Lettland. Vi fick vårt första barn i slutet av November förra året så jag är föräldraledig med vår dotter nu. Det här är första gången min man är borta så länge och jag inte riktigt vet när han kommer hem. Vid tidigare övningar så har jag ju arbetat och träffat andra vuxna där. Dagarna rullar på och vi kommer snart börja gå på lite föräldraträffar på öppna förskolan. Men jag känner mig väldigt ensam i allt som händer här hemma. Vi får besök av kompisar ibland och mina föräldrar hälsar på ofta och ringer de dagar de inte hälsar på. Hans föräldrar har ringt enstaka gånger men visar inte större intresse. Jag försöker skicka bilder på barnet för att hålla kontakten.
Är det någon som har något tips på hur ni hanterar ensamheten på kvällar/nätter?

[Emilia]

Hej A.
Min man är också iväg i Lettland nu och jag är föräldraledig med vår 1-åriga dotter.
Dagarna rullar lätt på då det är lätt att sysselsätta sig med tex öppna förskolan. Men det som framför allt har räddat mig från att överväldigad av ensamheten på kvällarna är rutiner och sysselsättning som tar mycket av mitt fokus.
Kvällsrutinerna är: middag, kvällsrutin innan nattning av dottern (potta, blöja, smörja in, flaska, borsta tänder, läsa saga), natta, efter nattning lyssnar jag på ljudbok medan jag fixar diskmaskinen och plockar undan dagens stök (ettåringar stökar till en del).
När detta är klart sätter jag mig i soffan och tittar på serie, läser en bok eller spelar tv-spel. Dessa tre fångar mitt fokus så inte tankarna rusar på annat håll.
Men vissa kvällar är det omöjligt att inte känna sig ensam. Fruktansvärt ensamt blir det. Försök att hitta något som får dig att uppskatta din egentid.

Kan tillägga att min man har varit iväg på längre insatser två gånger tidigare, men detta är första gången sedan vår dotter kom och jag är istället föräldraledig. Det är jobbigt på olika sätt.

Min man veckopendlade till p7 hela hösten så jag har haft tid att vänja mig. I början var det otroligt jobbigt. Men att gå och vänta gjorde det jobbigare. försök hitta rutiner som passar er och som får tiden att gå. Men försök samtidigt ha en trevlig vardag.

Vill du ha kontakt och bolla/spy galla på situationen ställer jag mer än gärna upp!

[A]

Hej 💛 Jag kände igen mig mycket i det du skriver. Min sambo var iväg i Lettland mellan januari–juni förra året (han har innan det varit iväg en gång i Mali också) och jag var också hemma med barn. Ensamheten på kvällar och nätter var det som var absolut svårast för mig, särskilt när allt är tyst och man inte har någon att dela små (och stora) tankar med.
För mig hjälpte det lite att ha “något” planerat även på kvällarna, även om det bara var en serie jag sparade till efter läggning eller att ringa samma person vissa kvällar. Ibland skrev jag ner tankar i mobilen mitt i natten, bara för att få ur mig dem, skrev även brev till min sambo. Eller ja, han fick dem inte men jag skrev flera gånger i veckan brev som att jag skrev till honom där jag var 100% öppen med känslorna jag kände där i stunden Och att tillåta sig att tycka att det är jobbigt, även om man har stöd runt sig, var viktigt för mig.
Du är inte ensam i det här, även om det känns så just då. Det du känner är helt rimligt. Skickar styrka till dig 🤍

[Författare]

Inlägg