Hur ska jag bete mig?

[Ny här]

Hej, jag är ny här och har läst lite i forumet men inte riktigt vågat skriva förrän nu.

Min partner kom hem från insatsen för ett tag sedan och för det mesta är allt som vanligt – men vissa dagar känns det som att jag går på äggskal. Små saker kan plötsligt bli stora och jag vet inte alltid hur jag ska bemöta det.

Jag ibland att jag inte riktigt kan prata med vänner eller familj om det, för de förstår inte riktigt situationen.

Är det någon annan här som känner igen sig? Hur gör ni när det känns svårt att veta vad som hjälper och vad som gör saken värre?

/E

[T]

Hej E!

Vad fint att du vågade skriva – och du är verkligen inte ensam i det du beskriver.

Det du sätter ord på, att gå på äggskal och inte riktigt veta vad som triggar vad, är något många partners till utlandsveteraner känner igen sig i. Någonting som jag känner igen mig i. Det handlar inte om att du gör fel, utan om att din partner kanske fortfarande bearbetar saker från sin insats.

Forskning visar faktiskt att det är ganska vanligt att hemkomna veteraner kan reagera starkt på små saker, bli mer lättirriterade eller dra sig undan känslomässigt – även om allt “ser normalt ut” på ytan. Det kan göra att relationen påverkas, och att man som partner börjar anpassa sig mycket för att undvika konflikter.

Många beskriver precis det du gör:
att man försöker läsa av läget, undvika triggers och ibland känner sig ganska ensam i det, eftersom omgivningen inte riktigt förstår.

Att din partner reagerar på det sätt hen gör betyder inte att du gör fel eller att du borde hantera saker annorlunda – utan ofta att den andra personen fortfarande bär på stress eller intryck som inte riktigt landat än.

Det kan visa sig som att reaktionerna inte riktigt står i proportion till situationen, eller att det svänger snabbt. Och då är det lätt att börja tänka “vad gjorde jag nu?” eller “hur ska jag vara för att det ska bli rätt?” – men sanningen är att det ofta inte finns något “rätt sätt” i stunden.

Det är viktigt att komma ihåg att du inte kan ta ansvar för det som händer inuti hen.

Några saker som jag vill att du ska veta och försöka att komma ihåg, som jag önskar att jag hade någon som kunde påminna mig om min första insats, är:
• Det här har ingenting med dig att göra. Du är inte orsaken till din partners reaktion.
• Det är inte ditt ansvar att “fixa” allt – du kan stötta, men du bär inte orsaken
• Försök behålla ditt eget utrymme – dina behov är också viktiga. Du får inte tappa dig själv i det här.
•Prata när det är lugnt, inte mitt i en reaktion
•Sök stöd själv – det är helt okej att du också behöver någon att prata med

Och kanske viktigast av allt:
Du är verkligen inte ensam här. Många känner precis som du – både att man vill stötta, men också att man blir lite ensam i det när omgivningen inte riktigt förstår. Glöm inte bort dig själv i det här! Glöm inte bort ditt eget mående.
Träffa vänner, gör roliga saker, ät god mat.
För att orka stötta din partner måste Du må bra.
Jag vill slå ett slag för invidzonens anhörigstöd. Dom hjälpte mig mycket när jag behövde det som mest.

Ta hand om dig!

/T

[A]

Hej,
T har skrivit så bra, men vill ändå skriva lite egna tankar också.

Tänker att ni båda har en normal reaktion på en onormal situation. Det innebär såklart inte att det inte är jobbigt… Ni har båda varit med om saker på varsina håll och nu ska ni helt plötsligt dela livet igen. Tid brukar behövas och samtal när det funkar och är lugnt. Man kan få professionell hjälp att prata om svåra saker, men i slutändan är det ändå ni som måste jobba er igenom det.

Vänd dig till IZ som utöver forumet även har annat stöd och de kan även hjälpa till att knyta ihop dig med andra anhöriga i ditt närområde.

Glöm inte bort dig själv och varför ni valt att vara ett par. Ge det tid så hittar ni snart tillbaka till varandra. Lycka till!

[Författare]

Inlägg