- Detta ämne är tomt.
-
FörfattareInlägg
-
-
BD
GästJag har varit med en militär i snart ett år, och just nu börjar jag känna mig lite smått galen.
Jag har ingen annan runtom mig att prata med, jag känner inga andra militärer och ingen i släkten har gjort lumpen eller jobbat inom försvaret, detsamma gäller för familje vänner på längre håll.
Jag känner mig därav nästan helt ensam, och det håller inte längre. Jag behöver prata med någon som förstår, inte där det skapas mer och mer spekulationer.
När vi började ses så lyckades vi nog hitta en bra period, vi har distans men kunde iallafall ses en gån i månaden från 7-9 dagar i streck. Men det senaste halvåret har vi inte haft samma tur. Vi har knappt kunnat ses och alla svar kommer (från mitt perspektiv) när det passar honom. Och såklart förstår jag varför, jag är en tjej med ett extremt stort hjärta och extrem förståelse. Jag förstår att det han gör är tufft och krävande.
Men senaste tiden har jag fått ett sms till svar en gång i veckan om jag har tur. Är det lyx så kanske han hör av sig 3 gånger i veckan.
Nu har det gått mycket längre tid, snart en månad sen förra gången. Vi har haft en sån period tidigare och det var super tufft för mig.
Problemet är att han är dålig på att vara tydlig, vad jag har uppfattat det som så är många militärer det. Och det han tycker är tydligt blir ibland väldigt otydligt för mig. Han tycker han är tydlig, det tycker INTE jag.
Men så fort han fick semester åkte han flera timmar till mig – alltså tydligt intresse. Men sen har det fallit igen.Jag sitter alltså fast i en oro där jag inte förstår om han faktiskt är intresserad eller om det är jobbet som är extremt påfrestande just nu. Jag känner mig ignorerad och oviktig för honom och jag är väldigt ledsen och har en underliggande oro dygnet runt.
Jag vill som sagt inte ha en massa spekulationer egentligen, jag tror mest jag vill känna mig sedd då det känns som att jag är i ett eget litet vakuum som ingen förstår. Så jag hoppas att kanske en av er kan hjälpa mig.
Tack <3
-
A
GästÅh, jag önskar att jag kunde ge dig en stor kramm Jag vet inte om jag kan ge dig några svar på det du funderar över, men jag vill att du ska veta att du inte är ensam i det du känner.
Jag är själv tillsammans med en militär och även om alla relationer och situationer ser olika ut, så tror jag att det är svårt för människor som inte lever nära någon inom Försvarsmakten att verkligen förstå hur det kan vara. Inte bara saknaden, utan också ovissheten, ensamheten och känslan av att hela tiden behöva förstå och anpassa sig efter någon annans verklighet.
Man kan ha hur mycket förståelse som helst för sin partners jobb och ändå känna sig ledsen, bortprioriterad och ensam. Det ena utesluter inte det andra. Och jag tror att det ibland blir extra svårt när man inte riktigt har någon att prata med som förstår sammanhanget, utan att det direkt ska börja spekuleras om relationen eller partnerns känslor.
Jag tror inte heller att man alltid behöver få råd eller höra vad man borde göra. Ibland behöver man bara få känna det man känner och bli förstådd av någon som vet att det faktiskt kan vara väldigt ensamt att stå på den andra sidan.
Jag vet inte exakt hur din situation ser ut, men jag ville ändå skriva till dig och säga att dina känslor är förståeliga och att du inte är konstig för att du känner så här. Du förtjänar också trygghet och omtanke i din relation, även när din partner har ett krävande jobb.
Om du vill prata med någon som faktiskt lever nära en militär och som kanske kan förstå lite av det du går igenom, så får du jättegärna skriva till mig. Du behöver inte bära alla de här känslorna helt ensam
-
BD
GästDetta var så himla skönt att läsa, speciellt när jag börjar gå in i en period av att känna mig galen.
Det är så tufft att inte få samma tid ihop som man trodde man skulle få, och försöka hålla i varandra när det känns som hela världen (Försvarsmakten) går emot det man försöker bygga.
Jag kan lätt känna mig otrygg, och då blir det att jag börjar tvivla på hans känslor när han hör av sig och kanske låter kall i tonen. Men jag vet ju och har läst på hur svårt det kan vara för soldater att skifta från övnings inställning till kärlek och mys inställning i känslorna. Så jag försöker verkligen att inte ta det personligt, men det är svårt i vissa perioder.
Jag saknar ju honom jättemycket konstant men känner ofta att situationen inte påverkar honom alls, men han har sagt att under jobb och press får han stänga av allt mellan oss för det är för distraherande på ett sätt som gör att han inte kan fokusera på uppgiften. (Och det kan ju vara lite sexigt också att veta att man är en så pass stor distraktion hahah) men det är svårt att känna av det när man inte är där och se påverkan man gör.
Han har ju visat/försöker så gott han kan att visa att han finns här för mig. Men som jag har förstått det så kan prövo-anställningar vara tuffa, så jag förstår att han inte kan ge allt han vill just nu. Han har ju även uttryckt dåligt samvete över vår situation väldigt många gånger och hatar att han utsätter mig för detta, trots att jag väljer själv att vara kvar.
Nu har det gått några veckor sen jag hörde från honom så jag förmodar att det är någon övning, vill ju inte gå runt och tänka att jag blir ignorerad med flit. Det är så onödiga hjärnspöken. Men denna gången har jag backat lite, de senaste månaderna har jag gett mycket och funnits där konstant och känner mig lite tagen för givet. Så jag hoppas att min tystnad kan få honom att förstå hur tufft detta är för mig. (Han såklart redan försökt säga det med ord men känns inte som jag når fram, därav känns tystnaden som det sista alternativet innan jag får börja överväga hela våran situation.) jag mår som sagt väldigt dåligt vissa dagar för det är så jäkla tufft.
-
Känslor
GästJag fattar precis hur du känner tror jag. Speciellt när vi var lite yngre och jag inte hade fått de där kvittenserna på att det var vi två. Jobbigt när man behövde ha strategier för uppmärksamhet men det är fullt förståeligt och vi är nog många som gör så.
En strategi jag hade som jag tyckte funkade var att ”spela positiv och stark” när vi väl hade kontakt. Det var inte så jobbigt som det låter, så här i efterhand kan jag ärligt säga att jag nog blev mer … härlig liksom. Sen pratade jag med en person här i chatten och fick liksom tid att prata ut lite med henne. Hon dömde inte mig, jag fick bara nya perspektiv liksom. En stor kram från en vän. -
BD
GästJa det är exakt så det är! Vi har inte fått chansen att sätta en titel än men båda går nog runt med samma oro. Vi hann prata om framtid och att flytta ihop innan allt vände och det började gå ”motvinds”.
Vi har även distans… jag bor i Skåne och han bor i Stockholm, så det går ju inte att få ihop en träff på nån timme så som vi kanske hade kunnat om vi bodde närmare varandra. Därför har vi bara kunnat ses tre gånger på ett halvår… men så fort vi träffades kändes allt värt det, de tre dagarna betydde så otroligt mycket.
Jag har försökt vara positiv som du sa, men det blir tufft efter ett tag. Jag försöker fortfarande så gott jag kan och sist han hörde av sig sa han att han var imponerad över hur bra jag hanterar situationen, men jag känner ju mest att jag inte har något val än att hantera det bra. Men det blir ju ett slags ensamt vakuum.
Denna gången kommer jag nog fortsätta vara tyst för att markera. Jag sa att jag inte accepterar att bli åsidosatt/allra sist prioriterad, och känner att jag måste stå fast vid det. + att han också måste hinna sakna mig utan att jag är där varje sekund med 100 meddelanden om att jag saknar honom… för ja, jag kan nog få lite ångest och bli lite orolig.
Men det känns väldigt skönt att skriva här och känna att jag blir sedd och hörd, och det ger mig lite mer styrka att fortsätta kämpa. För att ge upp är ju det sista jag vill! Jag är ju super kär i honom.
Jag har även skickat brev, är väldigt romantisk av mig. Så han vet vart jag står. Så därför hoppas jag att min tystnad bara blir ett statement på vad jag inte tänker acceptera längre. Jag förstår att jag inte kommer bli prioriterad allra först, där kommer Försvarsmakten. Men jag vill känna mig saknad och att han kommer till mig när han får chansen, och längtar efter mig. Men då måste jag också kunna backa så det finns rum för saknad. (Även fast det är svårt)Tack för att ni finns här och svarar och är så fina, jag behöver verkligen det. Varje meddelande gör att spänningen i axlarna släpper lite och jag kan slappna av lite mer. <3
-
Anna
GästJag känner verkligen igen mycket av det du skriver. Att leva nära någon inom Försvarsmakten innebär ibland att man får förhålla sig till en verklighet som inte riktigt fungerar som andras vardag.
Jag tror att vi som står bredvid många gånger blir väldigt bra på att förstå, anpassa oss och hitta förklaringar till varför saker blir som de blir. Men ibland glömmer vi nästan bort oss själva i allt det där. För även om man förstår varför det är tyst, varför planerna ändras eller varför kontakten inte blir som man önskar, så betyder det ju inte att man inte saknar, längtar eller blir ledsen.
Jag känner igen den där ensamheten också. Att inte alltid ha någon att prata med som riktigt förstår sammanhanget. Ibland vill man inte ha råd eller höra vad man borde göra, man vill bara få prata med någon som förstår utan att ifrågasätta eller dra egna slutsatser om relationen.
Och jag tänker att det är så viktigt att vi också kommer ihåg oss själva i det här. Att förstå och stötta någon innebär inte att man ska behöva lägga sina egna känslor och behov åt sidan.
Du ska också få längta, känna dig saknad och känna dig viktig.
Jag skickar dig en stor kram och hoppas att du vet att du inte är ensam på den här sidan.
-
-
FörfattareInlägg