Han berättar världen – hon håller vardagen hemma – om kärlek, oro och ett liv i mellanrummen
Att leva med någon som arbetar som utrikeskorrespondent är att vänja sig vid att livet hela tiden rör på sig – bokstavligt talat. Resväskor i hallen, halvt uppladdade telefoner, tidsskillnader att hålla reda på. Och en ständig oro som man lär sig hantera, men aldrig riktigt blir av med.
När Pernilla träffade Martin jobbade han redan som journalist utomlands.
– Det var en del av honom redan från början, säger hon. Han hade det där rastlösa drivet, nyfikenheten. Jag minns att jag tänkte: ”Han kommer aldrig kunna sitta still, och det är nog okej.”
Men med tiden förstod hon vad det faktiskt innebar. Att kärleken skulle få ta formen av meddelanden mitt i natten, hackiga samtal via dålig uppkoppling och en ständig känsla av att vänta.
– I början försökte jag hålla koll på var han var hela tiden. Jag hade kartor öppna på datorn, kollade nyhetssidor, försökte förstå läget. Men det gick inte. Jag blev helt slut. Nu försöker jag lita på att han är försiktig, och att han vet vad han gör. Det är det enda sättet jag kan orka på.
När tystnaden säger mer än orden
De pratar ofta, men inte alltid om jobbet.
– Han berättar sällan i detalj vad han varit med om. Jag tror han vill skydda mig lite. Men jag hör på rösten när det varit tufft. Den där lilla pausen innan han svarar… den säger mer än allt annat.
När något allvarligt händer på platsen han befinner sig på, försöker hon att inte gå in på nätet direkt.
– Det låter kanske konstigt, men jag har lärt mig att vänta lite. Nyheter kommer så snabbt, och allt låter värre när man inte vet. Jag väntar på att han själv hör av sig, även om det är svårt.
Hon berättar att hon ofta skriver små saker till honom ändå, även när hon vet att han inte kan svara.
– Det kan vara något helt vardagligt, som ”katten har lagt sig på din tröja igen” eller ”det regnar här hemma”. Jag tror det hjälper oss båda, att hålla kvar något normalt mitt i allt det där kaoset.
Mellan stolthet och saknad
När Martin väl är hemma blir allt på något sätt enklare – och samtidigt svårare.
– De första dagarna försöker jag låtsas som att allt är som vanligt, men det är det aldrig. Han har alltid med sig något från där han varit, inte bara i väskan utan i blicken. Och jag märker hur han har svårt att slappna av, som att han fortfarande lyssnar efter ljud som inte finns här.
De pratar ibland om hur länge han ska fortsätta.
– Han säger alltid ”bara ett uppdrag till”, och jag nickar. Jag vill inte stå i vägen för något som betyder så mycket för honom. Men ibland önskar jag att han bara ville stanna. Bara ett tag.
Att stå kvar
Persnilla säger att hon ibland känner sig som en del av hans jobb, fast på ett tyst sätt.
– Någon måste ju stå kvar när han går. Någon som svarar när han ringer, någon som skickar bilder hemifrån. Det är kanske inte synligt, men det är en del av helheten.
Hon ler lite.
– Jag tror att alla som lever med någon som har ett sånt här yrke förstår. Vi lever med halva hjärtat ute i världen. Det är tungt ibland. Men samtidigt – jag är så stolt. Han berättar historier som behöver berättas. Och jag försöker vara hans trygghet, på mitt sätt.
Hon pausar en stund.
– Kärlek handlar inte alltid om att hålla fast. Ibland handlar det om att våga släppa – och ändå stå kvar när den andra kommer hem.
