Tack för att ni delar! Jag känner verkligen igen mig. Det är som att man hela tiden lever i en slags standby–position, redo att ställa om. Jag har ibland svårt att veta vad som faktiskt är ”mitt liv” och vad som är ”deras schema”. Och även om jag vill vara stöttande, så kommer den där känslan krypande ibland – att mitt liv liksom får stå lite på paus.
Vi har börjat prata mer öppet om det hemma, vilket hjälpt lite, men det är verkligen en balansgång. Skönt att inte vara ensam om att känna så.
