Äntligen!!!

[MW]

En vän som jobbar inom försvaret nämnde att det här forumet fanns, så jag blev nyfiken och gick in eftersom han sa att det är öppet för fler nu. Jag lever med en som jobbar inom polisen, och även om det är något man är van vid, så är det en speciell vardag. Det är inte alltid lätt att sätta ord på hur det påverkar – men det gör det.
Man lär sig att inte ställa för många frågor, att stå kvar när det svajar lite. Det är mycket man bär själv, fast man inte alltid märker det direkt. Jag vet inte om jag kommer skriva så mycket här, men det känns faktiskt skönt att bara veta att den här sidan finns. Det känns oxå bra att se att fler har en vardag som påverkas av sin partners val av jobb.

[En till]

Här finns en till som känner igen sig. En annorlunda vardag mot mina vänner, alltid lite oroligt men man lär sig att leva med det. Fast jag har saknat någonstans att ventilera. Vill inte gå ut på Facebook eller andra ställen och prata, har man en partner som är polis är det inte man går ut och pratar om i de vanliga kanalerna. Kul med en sida att skriva på. Hoppas vi blir fler och att du MW skriver igen.

[Stina R]

Så fint att läsa era inlägg – jag känner verkligen igen mig. Jag lever med en som jobbar inom räddningstjänsten, och även om det är ett yrke vi båda är stolta över, så kommer det med en del osynliga saker man bär på själv. Det är inte alltid så lätt att dela med sig av tankarna till andra som inte lever med liknande situationer. Det är små saker i vardagen – doften av rök som sitter kvar i kläderna, ett samtal som kommer mitt i natten, eller bara tystnaden efter en tuff dag. Eller att ens eget bidrag kanske inte alltid syns .

Jag tycker också det känns roligt och bra att den här platsen finns där man inte behöver förklara allt från början. Bara att få läsa att andra går runt med liknande tankar gör skillnad. Så tack för att ni delar, och jag hoppas också att vi blir fler här inne.

/ Stina

[Lotta]

Tack för att du delade. Jag känner så igen mig i det du skriver – att det är en speciell vardag som formar en på sätt man kanske inte alltid sätter ord på.

Jag lever också med någon i ett yrke där jobbet ofta kommer i första hand, och jag vet hur mycket man anpassar sig – ibland utan att riktigt märka det. Det kan kännas ensamt, men att läsa dina ord och se att fler känner likadant ger faktiskt en sorts lättnad. Man är inte ensam.

Det betyder mycket att vi kan hitta varandra i det här.

[Elin]

Så fint att läsa era inlägg! Jag snubblade in här av en slump men är så glad för det!
Själv lever jag med någon som jobbar inom ambulansen, och även om det är ett jobb jag respekterar djupt, så är det mycket som aldrig riktigt får plats i det man pratar om. Det där tysta – oron som smyger sig på ibland, eller hur man börjar känna av stämningar i kroppen innan någon ens hunnit säga att något varit tufft.
Man lär sig att bära mycket själv, nästan utan att märka det. Det blir vardag, men det är en vardag som ser ganska annorlunda ut från de flesta andras. Ibland känner jag mig rätt stark i det – men andra dagar känns det ensamt. Som att man står bredvid och bara håller ihop det som går och försöker lösa allt med hemmet när den oväntade övertiden kommer.

[Anders]

Fattar precis, det är som att man aldrig kan slappna av helt. Eller blir man härdad till slut undrar jag…

[Författare]

Inlägg