Behöver bara få skriva av mig lite

[P]

Hej alla,
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, men jag måste bara få skriva av mig någonstans där folk kanske förstår.

Min sambo har bestämt sig för att gå tillbaka till jobbet. Det där jobbet som inte är särskilt tryggt, och som redan har kostat oss så mycket en gång tidigare. Jag trodde faktiskt att hon var klar med det livet. Att vi hade gått vidare. Men nu är vi tillbaka här igen, och jag vet inte hur jag ska orka.

Hon säger att hon behöver det, att det är en del av vem hon är. Och jag fattar det. Jag älskar hennes mod, hennes vilja att göra skillnad. Men samtidigt känns det som att varje gång hon väljer det jobbet, så väljer hon bort tryggheten här hemma. Bort oss.

Vi pratar, men det känns som att vi pratar förbi varandra. Jag säger att jag är rädd. Hon hör att jag försöker stoppa henne. Jag säger att jag behöver henne här. Hon säger att hon måste göra det här för sig själv.
Och jag vet inte längre hur jag ska vara stöttande utan att samtidigt gå sönder inombords.

Jag är så trött på oron. På att inte kunna sova för att tankarna bara snurrar. På att låtsas som att jag är okej när jag egentligen bara vill be henne stanna.
Men jag vet också att om jag säger det rakt ut, så kommer hon känna sig instängd. Och det vill jag inte heller.

Det är en så konstig blandning av kärlek, stolthet, ilska och rädsla. Jag vill ju att hon ska vara lycklig. Men jag vill också bara ha henne hemma. Levande.

Jag vet inte vad som är rätt längre.
Jag behövde bara få ur mig det.

Hon är modig – och jag är rädd”

[A]

Det du skriver berör verkligen. Man känner så tydligt kärleken, oron och maktlösheten i dina ord. Det är så modigt av dig att dela något så svårt.

Jag tror många av oss här känner igen oss i det där, att stå bredvid någon man älskar som har ett jobb som också innebär risk, oro eller avstånd. Det är en sorts dubbelliv nästan, man är stolt och beundrar deras mod, men samtidigt går man runt med en klump i magen för att man vet vad det kan innebära.

Det är helt förståeligt att du känner dig sliten mellan att vilja stötta och samtidigt bara vilja skydda er båda. Det betyder inte att du inte stöttar henne, bara att du också har känslor och behov som är lika verkliga.

Jag hoppas ni kan hitta ett sätt att prata där bådas känslor får plats, även om ni inte alltid tycker likadant. Och under tiden, var snäll mot dig själv. Den här sortens oro tär och du förtjänar också trygghet och stöd

[Mia]

Det du skriver går verkligen rakt in i hjärtat. Man känner så tydligt hur mycket du älskar henne och hur hårt det här tar på dig. Det är otroligt modigt att våga sätta ord på något som gör så ont och är så dubbelt på samma gång.

Den här blandningen du beskriver – stolthet, kärlek, oro, ilska, rädsla – det är så mänskligt. När någon man älskar väljer ett liv med risker, så gör man det nästan tillsammans, även om man inte själv går ut genom dörren i uniform eller utrustning. Man lever med hjärtat i halsgropen utan att alltid ha någonstans att lägga den där oron.

Det är inte konstigt att du känner dig splittrad mellan att vilja stötta henne och att samtidigt bara vilja hålla fast henne och säga “snälla, stanna hos oss”. Den konflikten är inget fel hos dig. Det är ett tecken på hur mycket hon betyder för dig.

Jag hoppas innerligt att ni kan hitta ett sätt att prata med varandra där bådas känslor får plats – där din rädsla inte blir ett hinder för henne, och hennes behov inte blir ett svek mot dig. Ni vill ju båda varandras bästa, men ni bär olika bördor.

Och mitt i allt: glöm inte dig själv. Det du går igenom är tungt, och ingen ska behöva bära sådan oro ensam. Var varsam med dig själv, så mycket du bara kan.

Tack för att du delade.

[GJ]

Oj vad jag känner igen mig. Jag har precis hittat till den här sidan, tack för att ni delar!

[Författare]

Inlägg