Killen har åkt ner på insatsen nu. Innan har jag alltid varit ledsen men kunnat släppa ut känslorna lagom och prata med honom. Nu är han där och jag är i chock. Jag kan inte känna något men också känner jag allt. Idag blev campen attackerad och allt rasade samman. Jag vill prata med någon, träffa en vän, ringa honom. Men jag avstår, för jag har inget att säga, inga ord att finna, jag har ingen vilja samtidigt som jag vill. Jag känner mig ensammast i världen, för det är honom jag vill vara med. Det är så orättvist
