Erfarenhet av kommunikationsglapp?

[MEF]

Jag är i en väldigt jobbig situation just nu då jag inte fått kontakt med min partner (som är ukrainare och stationerad vid fronten i ukrainska armén) på 6 dagar. Inga meddelanden går fram och vi får ingen information övht från ukrainska myndigheter. Det är outhärdligt. Undrar om någon upplevt något liknande? Dvs kommunikationsglapp med någon i fält. Jag försöker intala mig att det kan finnas naturliga förklaringar men för varje dag som går minskar hoppet om att han lever.

[En vän]

Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dig. Det vore dumt av mig och säga att jag känner igen mig eftersom min partner tjänstgör via Försvarsmakten och det är nog en helt annan sak. Du är starkare än du tror även om det känns jobbigt. Bra att du söker stöd och information men glöm inte att vara rädd om dig också. Det kan säkert vara så att de bara har mycket att göra just nu. Jag tänker att i sådana här lägen är inga nyheter, goda nyheter. Så jag kan säga att jag känner igen mig i det. Jag hoppas innerligt att du kommer få ett önskat samtal snart. Kram från en vän

[MEF]

Stort tack för ditt svar och stöd. Oron för våra närmsta, käraste är säkert densamma , även om situationerna kan skilja sig åt. Jag tar till mig det du skrev om att inga nyheter = goda nyheter, en bra och hoppfull påminnelse. Vi vet att han än så länge inte står med på listan över omkomna och jag hoppas så att det bara handlar om avbrott i uppkopplingen på något vis och kanske intensivt arbete och inget annat. Jag hoppas också att vi kommer få ett svar övht. Risken att aldrig få veta och leva sitt liv i ovisshet känns i princip lika svår, om inte svårare, än ett dödsbud. Man får ta en dag, en timme, en minut i taget. Tack återigen för ditt varma meddelande. Jag hoppas också innerligt att du ska slippa oroa dig för din partner.
Kram!

[En vän]

Hur mår du nu? Är du okej ❤️?

[MEF]

Tack för att du frågar! Det går upp och ner, kastas mellan hopp och förtvivlan och kanske mest förtvivlan. Det är otroligt frustrerande att vara så handlingsförlamad och inte kunna göra något. Det känns som om jag överger honom när jag inte kan göra något för att hjälpa honom. Att varje ”normal” aktivitet man gör, typ äter nått gott eller handlar nått fint i en butik, ger ett slags dåligt samvete.

Det känns också som att människovärdet vid en så blodig frontlinje som Ukraina är så lågt, och det är så smärtsamt att inse det. Och att kommunikationen till anhöriga är så underprioriterad. Det är väldigt lätt att gå till de allra värsta scenariona i sitt huvud och fastna där.
Men jag ska få professionell hjälp/samtalsstöd nästa vecka, så jag gör vad jag kan för att försöka stå ut och bära detta. Får påminna mig om att detta inte är för alltid. Men det är absolut de svåraste dagarna i mitt liv hittills.

[En vän]

Jag tror den här chatten kan vara till hjälp också. Jag tänkte gå in vid tillfälle. Du ska inte ha dåligt samvete, det bästa du kan göra för din partner oavsett är att försöka ta tillvara på de stunder du faktiskt kan släppa det här en stund. Kanske är det som med sorg när någon dör, att man ska tänka att om man hade trevligt en stund var det för att hjärnan behövde få en paus i ren överlevnadsstrategi?

[Frida]

Jag har tänkt så mycket på dig och undrar så hur du har det?

[MEF]

(En liten triggervarning här om man är orolig för sin närstående och inte vill läsa om när det inte går bra.)

Hej! Här har dagarna tyvärr varit obeskrivligt tunga och vi har inte längre hopp om att min partner är vid liv. Vi vet att han arbetat på en av de svåraste platserna längs fronten i Ukraina och den officiella informationen vi fått är att han har status saknad men via inofficiella kontakter har vi fått veta att han med största sannolikhet omkommit i strid.
Pga fortsatta strider och att platsen just nu är ockuperad av Ryssland kan vi inte få hem kroppen och inte heller få bekräftat att han omkommit.

Det är ofattbart och obeskrivligt på så många sätt. En bottenlös sorg. Han blev ofrivilligt inkallad, som så många andra ukrainska män, men var ändå dedikerad kampen för Ukrainas frihet. Jag försöker tänka att han nu får vila långt bort från detta helveteskrig. Och jag försöker vara stark för hans skull. 💔

[En vän]

Till MEF,
Jag vet inte hur jag ska kunna lindra på något sätt alls. Jag önskar att jag kunde det. Du går igenom något fruktansvärt och kriget känns så oerhört meningslöst. Och mitt i allt det meningslösa finns det hjältar som inte ger upp. Helt otroligt. Du är stark och när man är det så vågar nan vara svag. Jag önskar verkligen att jag kunde skriva något som gör skillnad, men det enda jag kommer på är att jag vill skriva tack till dig som delar med dig av något som är så viktigt att förstå för alla just nu.
Jag blir så arg. Och ledsen för din skull. En kram till dig.

[Johan]

Helt otroligt, så fruktansvärt att höra. Jävla krig, han som startade allt sitter förmodligen i tryggt bo utan märkbar konsekvens. Det här var gripande att läsa. Hoppas du hittar styrkan i dig snart.

[Gunilla]

Så himla fruktansvärt. Jag är mamma till en polis och det är ofta en klump i magen när man får en nyhetsflash om något som händer i stockholm. Bara den oron får mitt hjärta att stanna i halsgrupen ibland. Så jag känner igen mig i det när man inte får svar. Jag hoppas innerligt att det värsta inte har hänt dig, och om det har det – att du får några klargörande svar. Hälsningar Gunilla.

[MEF]

Tack till er för era kommentarer och omtanke! ❤️

[Frida]

Jag tänker så ofta på dig och hur du har det. Jag hoppas så att ni får de svar ni önskar och behöver.

[Författare]

Inlägg