Min vardag inte går ihop

[Vardag]

Alla pratar ofta om balans – men hur ser den egentligen ut när jobbet aldrig riktigt slutar vid dörren?
För vissa handlar det om att hinna hämta andan mellan arbetspass, jourer och vardagskaoset hemma.
För andra om att acceptera att allt inte måste fungera perfekt varje dag – att det ibland får vara lite som det är.

När ens partner har ett uppdrag som kräver mycket, kan det kännas som att hela livet går på högvarv – tankarna, oron, planeringen, känslorna.
Hur gör ni för att orka när dagarna snurrar på i 200 km/h? Kan ni hitta lugnet mitt i allt? Jag tar gärna emot tips från de som känt som jag gör…

[L83]

Oj, känner igen mig så mycket i det du skriver.
Jag har ingen magisk lösning, men jag har försökt börja tänka mindre i termer av balans och mer i växlingar. Vissa veckor är det bara fullt ös, och då får annat stå still. Sen kommer en dag när man faktiskt får andas – då försöker jag ta vara på det istället för att jaga ikapp allt som blivit liggande. Jag har också blivit bättre på att säga till när jag behöver en paus. Bara att gå ut en stund med hunden eller sätta mig i bilen och lyssna på något eget hjälper mig mer än jag trodde. Det svåraste är att inte känna dåligt samvete för att man inte orkar allt. Men det blir faktiskt lite lättare när man släpper den tanken.

[Vardag]

Tack för att du delar, L83. Jag tycker du sätter fingret på något viktigt – att balans kanske inte handlar om att allt ska väga lika, utan mer om växlingar, precis som du skriver.
Jag känner igen det där med att försöka ta vara på de små andningshålen när de faktiskt kommer, istället för att direkt fylla dem med nya måsten. Det är lättare sagt än gjort, men jag tror precis som du att det handlar om att öva på att inte känna skuld för att man inte orkar allt, hela tiden. Att bara gå ut en stund, byta miljö eller låta tankarna vandra iväg – det kan verkligen göra underverk. Tack för att du påminner om det. Jag tror också att det kan vara svårt för andra att förstå ibland – att för att min andra hälft ska kunna ha det jobb han har (polis) så krävs det att jag backar upp. Både praktiskt, men också känslomässigt. Att lära sig hantera oron är nästan som ett arbete i sig. I den tid vi lever i nu händer det så mycket i världen, och det kan verkligen vara en prövning att inte dras med i oron emellanåt.

[Nattljus]

Emellanåt märker jag att något har hänt, men att han inte vill tynga mig med det. Det känns maktlöst, och jag försöker istället skapa lugn här hemma – kanske laga något gott eller bara finnas där.

Jag tror många av oss jämför oss mer än vi vill, särskilt när allt på sociala medier ser så perfekt ut. Men bakom fasaden finns det ju oftast ett kaos även där.

Min partner är polis med allt vad det innebär, och det känns skönt att läsa att fler delar liknande tankar.

[Författare]

Inlägg