Någon mer med partner inom polisen?

[Fanny]

Hej!
Jag har funderat ett tag på om jag skulle skriva det här, men jag behöver nog bara få ur mig lite tankar.
Min sambo började jobba inom polisen för inte så länge sedan. Jag är stolt, verkligen. Det krävs mod, empati och en stark vilja att göra skillnad. Men samtidigt… jag märker att det väcker en massa känslor hos mig som jag inte riktigt var beredd på.
Det är en märklig blandning av stolthet och oro. Ibland sitter jag hemma och tänker på vad som händer där ute, vem han möter, vilka situationer han tvingas hantera. Det är inte som ett “vanligt” jobb där man kan släppa allt när man kommer hem, jag har själv ett mer vanligt jobb så där är det totalt olika för oss. Jag märker att det ibland följer med in i vår vardag, en trötthet, en vaksamhet, till och med en liten förändring i hur han ser på människor. Och det gör mig både nyfiken och lite ledsen på samma gång.

Jag känner mig också lite utanför hans värld. Det finns så mycket han inte kan (eller vill) prata om, och även om jag förstår varför, så lämnar det ibland ett tomrum. Som att jag inte riktigt kan dela hela livet med den person jag delar allt annat med.

Finns det någon annan här som också har en partner inom polisen? Och känner igen sig, eller är jag helt knäpp med mina tankar.

Hoppas någon orkar läsa mitt långa inlägg❤️

[Mia]

Hej du ❤️
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag har levt med min polis i många år nu, och jag minns precis hur det kändes i början. Den där blandningen av stolthet och oro, glädje och maktlöshet. Det är verkligen en speciell livssituation att vara tillsammans med någon i det här yrket. I början kände jag mig ofta lite utanför också. Det var svårt att förstå allt han gick igenom, och ibland verkade det som om han stängde in sig i sin egen värld. Men med tiden lärde jag mig att det inte handlar om att han inte vill dela, utan att han ibland måste skydda både sig själv och mig från det han möter. Det är deras sätt att orka. Det du beskriver med vaksamheten och tröttheten är också väldigt vanligt. Det är ett tufft jobb, både mentalt och fysiskt, och det påverkar hela livet runt omkring. Men jag kan också säga att det med tiden brukar jämna ut sig. Man hittar sitt sätt att leva med det, prata om det, och framför allt förstå varandra i det.

Och du är absolut inte knäpp, du är mänsklig. Det är helt naturligt att känna oro, frustration, och till och med lite ensamhet ibland. Att älska någon som jobbar i blåljusvärlden kräver sitt, men det ger också en starkare förståelse. Mitt bästa råd är att prata om känslorna – inte nödvändigtvis om hans jobb, utan om hur det påverkar er. Och om du inte redan har gjort det, försök hitta andra anhöriga, eller forum som här, det hjälpte mig mycket att höra att jag inte var ensam i allt det där.

Skickar en varm kram ❤️

[Trötter]

Jag känner igen mycket av det du skriver. Min fru har jobbat inom polisen i flera år nu, och jag minns precis hur det kändes i början – den där blandningen av ett jäklar anamma och oro. Jag tror det är en ganska vanlig reaktion, men det pratar man sällan om. Det där du beskriver med tröttheten och vaksamheten känner jag också igen. Det smyger sig liksom in i vardagen utan att man märker det först. Och det är svårt, för man står bredvid och ser, men kan inte riktigt påverka. Jag kände mig också utanför ibland. Det tog ett tag innan jag insåg att tystnaden inte handlar om att jag inte är viktig, utan att vissa saker bara blir för mycket att ta hem. De behöver stänga av på sitt sätt.
Det går att hitta en balans med tiden, men det kräver tålamod. Och det är okej att tycka att det är svårt. Hittade den här sidan först nu och blev väldigt glad. Det ger något att läsa om hur andra tacklar allt.

[Maja]

Hejhej!

Jag känner så igen mig i det ni nu beskriver. Glädjen, stoltheten, ensamheten och hur maktlös jag känner mig i många situationer. Sitter och uppdaterar nyhetssajter konstant när jag inte hört något på några timmar. Har det hänt något? Har ngn kört av vägen?

Jag vill inte låta min oro äta upp mig för jag vill leva med denna mannen men kan sakna en anhörig till polisen stödgrupp. Tråkigt att polismyndigheten inte har det. För de hade behövts, att bli sedd, att vara någon. För ibland känns de som att jag inte existerar..

KRAM

[Emmy]

Hej,
Jag är ny här och känner så igen mig i allt ni skriver!
Min sambo är polis på en mindre ort och allt det där ni säger med stolthet, oro och att känna sig lite vid sidan av… exakt så!
Så himla skönt att inte vara ensam om att känna såhär. Jag vet inte om admin ser det här, men skulle det finnas en samtalsgrupp med andra polisanhöriga eller andra som skulle känna igen sig i samma tanker skulle jag gärna vara med där. Självklart är det så bra att kunna skriva här också!

Kram Emmy

[Författare]

Inlägg